Idag är det den 27 augusti 2007. Det är en kylig och solig dag med en stark smak av höst i luften. Det är också den dag då Elias Kamyab skall avvisas.  

Fåglarna kvittrar och på E4:an surrar bilar på väg mot olika mål.  Utanför mitt kontor hör jag röster av mina kontorsgrannar som talar om vardagen, en helt vanlig dag, den 27 augusti 2007. Mina tankar går till de Afghaner som lever på övertid här i Skellefteå.

Jag undrar hur det känns inom dem? Hur stressen sliter i dem? Hur rädslan bränner… fast världen ändå tickar på som om inget speciellt håller på att hända. 

 Ibland kan jag känna en obeskrivlig fasa då jag måste göra något jag känner stark ovilja mot. Det kan vara en konfrontation eller en arbetsuppgift som jag inte känner mig tillräckligt mogen för. Min mage brukar då knipa ihop sig till en hård boll av nerver. Jag brukar känna mig kallsvettig och snart brukar huvudvärken göra sig gällande. Inte allt för sällan börjar jag må rent fysiskt illa. Ändå är detta när det handlar om vardagspetitesser, åtminstone om man jämför med vad killar som Shir och Elias just nu genomgår.

Deras liv är faktiskt hotade, den verklighet som dom gjort till sin egen kommer att rivas bort från dem och ersättas med en otrygghet och kanske till och med tortyr och död. Ibland får sådana tankar mig att förstå vidden av mina egna problem, kanske kvalificerar dessa inte ens in som problem, inte egentligen? Om man jämför?

//Camilla Hedman 

Torgmöte på lördag!

Du har möjligheten att komma och protestera mot avvisningarna av våra vänner!

Datum: 15 september 2007
Tid: 12:00Plats: Möjligheternas torg

Som land kan Sverige inte ta in hur många flyktingar som helst, alla som tar sig in kan inte heller få stanna. Detta är trist, kallt och ett faktum.

Nu har man kommit fram till att vissa flyktingar, bl.a. de upp till 600 flyktingar som kommer från Afghanistan som finns i Sverige skall avvisas, såvida de inte kan uppvisa skriftliga bevis på att de som personer utsätts för stor risk om de återvänder.

Så hur ska man bevisa en sådan sak? Särskilt när det när nog så svårt att bevisa att man är den man säger att man är… Borde det inte vara upp till de som beslutar att avvisa asylsökande att framlägga bevis att denne tryggt kan återvända?

Medan solen sakta gick i moln samlades hundratals Skelleftebor på Möjligheternas torg i Skellefteå. Plakat hölls upp och deklarerade tydligt vad man kände inför de kommande avvisningarna av de unga Afghaner tillbaka till ett hemland i kaos.

Varför? Jo den 15 maj i år skrev den svenska regeringen ett avtal med den afghanska regeringen där man menar att det är tryggt för Afghaner att återvända hem igen. På Farr.se kan man läsa att Migrationsverket samtidigt i ett vägledande beslut har sagt att ”säkerhetsläget har försämrats det senaste året” i Afghanistan och att ”någon förbättring av säkerhetsläget på kort eller medellång sikt är emellertid inte att vänta”. Många med mig undrar hur kan man fatta beslutet att skicka hem dessa människor? När UD avråder folk från att åka dit? När det är ett generellt beslut om Afghanerna, inte individuellt beroende på personen och dennes egen situation och förutsättning. När det vid sidan om Irak är det land i världen där den väpnade konflikten är mest öppen och intensiv.

Välkommen till Skelleftebor mot inhumana avvisningars officiella blog! Här kommer vi lägga upp nyheter och hålla er uppdaterade om vad som händer.